antapanta

Imorse vaknade jag helt sjuk, jag kunde inte andas för att mina näsa var full av snor och hostan gjorde inte saken bättre. Morsan gav mig sitt mirakelte som inte hjälpte ett skit, utan istället blev jag febrig och huvudet kändes tungt. Haha jag kände mig hög.

Idag var en bajsdag nästan, haha den började jävligt kasst iallafall.
Jag skulle byta däck på bilen som jag kör, och letade efter däcken för jag tyckte att pappa sa något om att de skulle finnas i förrådet. Jag hittade 15 stycken däck. Så jag körde uteslutningsmetoden.
Fyra stycken gick bort, eftersom det fanns volvofälgar intill dem. Fyra stycken till gick bort för det fanns inga dubbar och inte heller någon bild där det stod MS, eller en snöflinga på.
Kvar fanns sex stycken.

Jag tog tre stycken som var inplastade i stora vita påsar men hittade inte det fjärde. Så jag hittade ett som inte verkade tillhöra någon särskild grupp. Så där fick jag ihop mina fyra däck som omsorgsfullt slängdes in i bilen och iväg var det till verkstaden.

Efter att den jävla idioten satt dit tre av däcken så berättar han för mig att det fjärde däcket inte fungerar eftersom den skall sättas fast med fem skruvor och de som skall sitta på bilen skall ha fyra skruvar. Pinsamt som jag tycker att det är skrattar jag bort det, och ber han sätta tillbaka sommardäcket på den som inte passade.

Väl hemma fick jag skäll för tydligen sedan när min pappa visade mig så låg den fjärde däcket som var inplastat precis bredvid dörren.
Så nu kör jag runt med ett sommardäck och tre vinterdäck, varav alla tre har någon defekt enligt gubben om att alla har "vänsterrullning"? Vette fan vad han snackade om.

Men iallafall sen åkte jag till zandra och vi åt daimtårta, haha hon åt.

Sedan kom jag hem och kände mig jävligt dålig, huvudvärken kom tillbaka och jag kände att jag började försvinna och bli dåsig i huvudet, vilade en stund och sen åkte jag till Lerum.

Sedan dagens andra stora pinsama grej var att jag tog bort sekrettesinställningarna tydligen på facebook. Jag fattade inte att jag gjorde det, men så blev det iallafall. Och min PAPPA såg alla bilder, vissa var inte nådiga, sprit och cigg för hela slanten haha nu vågar jag inte gå ner typ.

Sedan hann jag med ännu mer, jag var och träffade min älskade zemira och vi planerade och pratade om helgen. Haha maskerad för fulla puckar och jag ska vara jävul! Muhaha

/Anta

Jag lever!

Jag funderade på en sak idag på jobbet, hur lätt man kan "glömma" en person..
Det har inte gått jättelång tid, två månader om man jämför med hur länge vi var tillsammans, 5 år.
På dessa två månader har han hunnit försvinna ur min vardag, jag har lärt mig hantera att vara ensam.

Lätt har det inte varit under hela denna perioden. Det har varit många sömnlösa nätter, många tårar och många gånger har det känts som om jag ska dö för att det har gjort så ont i mig utan att veta varför. Klumpen är borta.

Min största rädsla under de här fem åren har varit att han ska lämna mig, han var min första allt.
Jag förlorade mig själv, jag förlorade förmågan att kunna stå på mina egna ben och blev beroende av en annan person. För att jag, ANITA skulle vara lycklig behövde jag honom. Sjukt va?

Men om jag hade vetat att det skulle vara så här enkelt, hade jag önskat att slutet kom för länge länge sen.

/Anta

Ännu en sen kväll...

Börjar bli förbannat trött på dessa sena kvällar. Jag är arg på mig själv för att jag inte lever.
Skolan i mitt liv, är det enda som är som det brukar vara och jag bara skiter i allt.
Jag har ingen ork eller lust att ta mig upp ur sängen, vill inte stänga av datorn om kvällarna för då kommer tankarna ifatt mig.

Det sjukaste jag någonsin varit med om var denna helgen. Jag är ute och dansar, och plötsligt så står ett välkänt ansikte framför mig. Det tog mig ett par sekunder innan jag kunde placera den här personen. Det var HAN.
Jag blev så chockad att jag har en blackout från det ögonblicket. Jag har små korta bilder, en där jag ser han, en där han kramar om mig, och en där jag vänder på klacken och går därifrån.

Det var annorlunda att se honom, men det var inte svårt eller jobbigt, men jag blev chockad. Resten av kvällen fanns han inte i mitt huvud. Jag var där för stunden, alkohol brukar ha den inverkan.

Jag älskar stunden, stunden är utan bekymmer, stunden ser ingen framtid, stunden ser inget förflutet, jag vill vara stunden.

// Anta

Det blev en sen kväll igår framför datorn.
Idag skulle jag gått till skolan och pluggat och tagit tag i mina studier, det hade behövts men motivationen och orken finns inte där. Det känns meningslöst på något sätt.

Istället ska jag snart ta och borsta tänderna och kanske få i mig lite mat. Det hade också behövts.

Jag har beställt en resa till mig och min kusin till Egypten. Egentligen ska jag väl tycka att det är skitkul, men det tycker jag inte.

Jag känner inte igen mig själv, jag skrattar inte och jag är inte rolig utan jag har blivit en människa som sitter och stirrar rakt fram i ett sällskap.
Vad fan är det för fel på mig?

Om jag nu inte älskar honom, och jag saknar inte honom som person vad fan är det då? Jag vill ha skaffa mig en "ersättningsprodukt" direkt, men jag har hört att det är bra att lära sig att vara ensam.
Men vem fan vill vara ensam?
Äh, fattar inte livet asså..

//Anta

Vad är det egentligen för fel på mig?

E det nu man skall rannsaka sig själv? Är det mig det är fel på? Är jag en dålig människa?
Asså jag vet inte..
Många frågor men inga svar.

Att det skulla komma till den dagen att vi gör slut på riktigt väntade jag mig inte. Jag hade redan planerat ut resten av mitt liv, mitt liv bestod av honom.
Jag visste inte att jag skulle sluta älska honom, jag visste inte att jag skulle sluta sakna honom.
Det ända som finns kvar är en tomhet. En tomhet i min vardag som jag inte hittar något att byta ut mot.
Vad byter man ut tomheten med?

När slutade jag älska honom? När blev allt bara en vana? Varför slutade jag älska honom?
Borde jag ens fundera över det?

Mitt huvud sprängs av tankar, tankar om det ena och det andra. Jag vill inte tänka, jag vill fly verkligheten.
Men jag kan inte fly verkligheten, jag måste lära mig att vara ensam.

Men hur lär man sig att vara ensam? Hur lång tid tar det att lära sig denna "läxa"?
Jag tror att jag står inför mitt hittils livs största påfrestning, att hitta en mening med allt jag gör.

Jag vill ha svar på frågor som jag inte ens har, jag vill vara synsk och veta vart framtiden bär mig.
Jag är inte positiv till framtiden, och heller inte positiv till mitt förflutna.
Jag står och stampar och vet inte vilken väg jag skall ta. Jag är förvirrad.

// Anta