antapanta

Ännu en sen kväll...

Börjar bli förbannat trött på dessa sena kvällar. Jag är arg på mig själv för att jag inte lever.
Skolan i mitt liv, är det enda som är som det brukar vara och jag bara skiter i allt.
Jag har ingen ork eller lust att ta mig upp ur sängen, vill inte stänga av datorn om kvällarna för då kommer tankarna ifatt mig.

Det sjukaste jag någonsin varit med om var denna helgen. Jag är ute och dansar, och plötsligt så står ett välkänt ansikte framför mig. Det tog mig ett par sekunder innan jag kunde placera den här personen. Det var HAN.
Jag blev så chockad att jag har en blackout från det ögonblicket. Jag har små korta bilder, en där jag ser han, en där han kramar om mig, och en där jag vänder på klacken och går därifrån.

Det var annorlunda att se honom, men det var inte svårt eller jobbigt, men jag blev chockad. Resten av kvällen fanns han inte i mitt huvud. Jag var där för stunden, alkohol brukar ha den inverkan.

Jag älskar stunden, stunden är utan bekymmer, stunden ser ingen framtid, stunden ser inget förflutet, jag vill vara stunden.

// Anta