antapanta

Vad är det egentligen för fel på mig?

E det nu man skall rannsaka sig själv? Är det mig det är fel på? Är jag en dålig människa?
Asså jag vet inte..
Många frågor men inga svar.

Att det skulla komma till den dagen att vi gör slut på riktigt väntade jag mig inte. Jag hade redan planerat ut resten av mitt liv, mitt liv bestod av honom.
Jag visste inte att jag skulle sluta älska honom, jag visste inte att jag skulle sluta sakna honom.
Det ända som finns kvar är en tomhet. En tomhet i min vardag som jag inte hittar något att byta ut mot.
Vad byter man ut tomheten med?

När slutade jag älska honom? När blev allt bara en vana? Varför slutade jag älska honom?
Borde jag ens fundera över det?

Mitt huvud sprängs av tankar, tankar om det ena och det andra. Jag vill inte tänka, jag vill fly verkligheten.
Men jag kan inte fly verkligheten, jag måste lära mig att vara ensam.

Men hur lär man sig att vara ensam? Hur lång tid tar det att lära sig denna "läxa"?
Jag tror att jag står inför mitt hittils livs största påfrestning, att hitta en mening med allt jag gör.

Jag vill ha svar på frågor som jag inte ens har, jag vill vara synsk och veta vart framtiden bär mig.
Jag är inte positiv till framtiden, och heller inte positiv till mitt förflutna.
Jag står och stampar och vet inte vilken väg jag skall ta. Jag är förvirrad.

// Anta

NU kände jag plötsligt en sån där känsla för att bli sådär seriös och fortsätta skriva av mig, kan bero på att jag känner mig väldigt vilsen och förvirrad så här strax innan skolstarten, andra året på ekonomutbildningen (andra året!?).
Det är helt sjukt vad tiden går snabbt och hur mycket det är som förändras på kort tid, för bara tre månader sen, alltså vid den tidpunkten då jag skrev mitt sista inlägg här i bloggen, så har sjukt mycket hänt.

Jag har mina stunder då livet känns meningslöst, och jag försöker fundera ut vad meningen verkligen är. Jag har just nu det jag vill ha, men nu när jag fått det jag vill ha, så vill jag inte längre ha det?
Jag vill ha passion, jag vill ha spänning, jag vill att saker och ting ska hända, jag vill ha förändring, nånting?
Snälla ge mig något jag kan leva på!

Nu ska ja sova :D

// Anta

Haha jag fick det svar jag väntade mig, det vill säga, INGET SVAR ALLS, haha, ashärligt!
Man kan ju verkligen undra varför jag gör sådana här idiotiska saker, jag gör det ju knappast för att jag tycker det är tvääärkul, men idag i bilen på vägen hem så blev allting helt enkelt bara för mycket!
Jag intalar väl mig själv, att någonstans långt inom honom så gillar han mig fortfarande, och någonstans långt, mega långt där inne på kanske även han saknar mig en smula, haha men som sagt jag inbillar mig väldigt mycket, och det e så fucking jävla härligt, att jag känner att jag vill spy på mig själv för den cp-iga person jag är!

Nu mår jag lite lätt sådär illa, som man gör när man vet att man inte borde gjort något sånt, haha helt underbart!
Så jäääävla bra!
Nu ska jag dra och lägga mig i min säng och lipa, så det så!

// Anta

Många personer är i ett dåligt, eller icke-fungerande förhållande utan att veta om det, eller man kanske vet om det, men man förtränger det. Man tror att det kommer bli bra och intalar varandra:

"Nu ger vi det bara en enda chans, nu denna gånger gäller det, nu ger vi allt ifrån oss"

och sedan så fortsätter det, man tror att varje gång man ger det en ny chans, så denna gången kommer verkligen vara den gången man ger allt ifrån sig, men det ända den här  "extra chansen" gör, är att dra ut på någonting som redan skall ha avslutats för länge sen.

Om en spis platta är varm och het, utan att du vet om det och du råkar lägga din hand på den, du bränner dig. Du lägger ju knappast handen igen på plattan bara för att ge plattan en ny chans, för denna gång så kanske du inte bränner dig. Det är då vårt logiska tänkande kommer in i bilden, vi lägger inte handen igen på plattan, eftersom vi redan en gång bränt oss.
Så varför i hela friden tror vi människor att det kommer bli bättre, av att gå tillbaka till något, när vårt logiska tänkande egentligen säger oss låt bli.

Jo för att kärleken är blind, kärleken och förälskelsen förblindar oss, den tar över våra sinnen och vårt logiska tänkande, den tar över hela vår kropp och själ och blir en del av oss, och därmed så gör vi oss inte av med den, den blir lika mycket en del av som en arm eller ett ben, och vi kapar ju knappast av oss benet om det finns en gnutta hopp i oss om att det kan räddas, på samma sätt vill vi rädda kärleken som nu blivit en del av oss.

Men jag har lärt mig från egna misstag, man ska sätta gränser, man måste kunna lita på sin förmåga att klara av saker och ting.

Man ska lämna ett förhållande när:

• någon av parterna har varit otrogen, detta eftersom det inte spelar någon roll hur mycket man älskar varandra och hur mycket man än er beredd att förlåta. En otrohet förstör det viktigaste i ett förhållande och det är tilliten. Om ens partner har varit otrogen blir man svartsjuk, man ifrågasätter, och man blir osäker på sig själv. Alla dessa ting förstör mer än vad man tror, och även om man är beredd att förlåta, så är det svårt att glömma och komma vidare, och det är faktiskt inte ens värt det.
• när man har gjort slut första gången, och man märker av att det kommer bli något igen. Gör man slut EN gång, FÖRSTA gången så gjorde man det av en anledning, och denna anledning kommer fortfarande finnas kvar, även om manblir tillsammans igen. Har det en gång kommit till den gränsen att man bestämt sig för att göra slut, gå vidare direkt, ju längre tiden går desto svårare blir det.
• Bråkar man i större gräl, mer än två gånger i månaden, så finns det ingen återvändo. En vanlig bortförklaring man kan ha till att stanna kvar i ett förhållande som innebär många bråk, är att "Vi är lika, och därför passar vi ihop, och då gör inte några bråk så mycket". Men har man många bråk, kommer det förr eller senare spricka, det tär på både förhållande och personerna som är involverade att man till slut inte orkar.
• Har man inte gemensamma värderingar eller mål i livet, kan det också innebära problem, kanske inte i början då det är ointressant vart man står om fem år, men om man håller ihop och efter att dem fem åren har gått och man står där och får istället då gå skilda vägar. Exempel på det kan vara att den ena vill göra karriär medan den andra vill ha ett stillsamt familjeliv, eller att den andra vill att barnen ska uppfostras på ett visst sätt, medan den andra parterns värderingar skiljer sig markant.

Men som sagt, jag har lärt mig väldigt mycket på att vara i ett förhållande, nu drog jag dessvärre upp endast negativa saker, men jag får väl uttrycka mina åsikter någon annan dag i hur man enligt mig bevara ett förhållande stabilt och långvarigt.

Nu ska jag sova, god natt

// Anta

Jag kände att jag skulle bli så här lite sentimental, nu på kvällskvisten..

Det händer att jag tänker på honom under dagarna, men det är allt mer sällan nu, men varje dag på väg till jobbet och när jag åker förbi mölndal vid exakt kvart i åtta så tänker jag på honom, sedan tänker jag på honom vid lunch, och jag tänker på honom på vägen hem.
Jag vet inte riktigt vad det e jag tänker, det e inte någon mega-sakna känsla, utan lite så, jag tänker inte längre "åh jag vill ha han tillbaka" utan nu är det mer "undrar om han någonsin tänker på mig".. och sen e det inte så mycket mer med det, ibland händer det att jag får ett "anfall" eller vad man ska kalla det, där ja är väldigt nära på att trycka på skicka knappen, men sen så tänker jag.. Det e bara riktigt idiotiskt, han vill inte ha någon mer kontakt med dig, så varför då skämma ut sig... och det hjälper..

Jag är lite förvånad över mig själv och hur bra jag har tagit det, jag trodde att jag aldrig någonsin skulle komma över det, att jag lika gärna kan lägga mig ner och dö, för jag hade förlorat hela min värld.
Men nu vet jag, att efter regn kommer faktiskt solsken, nu kan jag le och till och med känna ärlig glädje, inte bara ett falskt leende eller skratt utan verkligen ett skratt från hjärtat där jag faktiskt är glad.

Jag tänker mer sällan och sällan på honom, för jag har ingenting att "tänka" om honom (hur dumt det än låter), jag tänker inte på "åh ja saknar han så mkt" eller "åh min sejo" eller "åh jag älskar han så mkt"... Det e helt sjukt efter att ha tänkt så i fyra år, och nu är det bara tomma tankar..
Det känns skönt att jag inte är bitter över hans beslut längre, utan mina känslor har svalnat, och jag har gått vidare?

När hände detta egentligen?

Sjukt, men jag hoppas att han har det bra, och att vi någongång kanske kan prata gamla minnen och skratta, men det är för långsökt..

Äh, nu räcker det haha nu ska jag fortsätta och kolla på semifinalen av eurovision

// Anta

Haha min kära syster har ägnat ett helt inlägg till bara mig, hahaha läs och njut www.anelaa.blogg.se, Haha den delen jag blev mest förälskad i där hon beskriver sin kärlek till mig är

Glöm att du får "LÅNA" mina eldoradochips, haha lite inside-information följer:

När mina föräldrar handlar köper dem alltid tre chipspåsar, haha en till mig, en till Anela och en till Aldin, ja äter upp min så fort dem köpt den, sen tigger ja halva av min lillebror, haha och till sist frågar jag Anela, om jag kan få "låna" hennes chips, haha att jag bara ska ha den över dagen, att ja köper en ny till henne imorgon, haha denna morgondag kommer aldrig, tills hon säger till mamma att ja ätit upp hennes chips, då minsan då får man eld i baken! haha

Jag blev precis så sommar-sugen, på att just vara där nere och bara vara.. :)

Nu känner jag ett stort sug efter att flytta och det e inte bara ett vanligt sug, utan ett sug som jag ska göra slag i saken minsan!
Jag ska flytta, och jag vill stå på mina egna ben.
Jag kommer inte överens här hemma, och jag antar att de som en person som ligger mig varmt om hjärtat en gång sa "De vill inte se sin anta växa upp så fort, dem tror du fortfarande är deras lilla flicka"
Men nu börjar dem faktiskt gå över styr, och det fungerar inte längre, jag vill göra mina egna misstag här i livet och lära mig av dem, än att någon säger åt mig "du ska göra si och du ska göra så, för då blir det bra".

Jag kommer ihåg förra året vid augusti-september, då jag hade letat lägenhet, och var beredd att flytta ut, det ända som fattades var att jag skulle få ett kontrakt på dem jag ditils hade sökt, och jag hade flyttat, men mina föräldrar pratade med mig fram och tillbaka, varför jag ska stanna hemma och bo hos dem, så jag stannade..
Men denna gången ska det minsan ske, till hösten.
Jag tror jag kommer trivas bra, för jag gillar inte när någon bestämmer över mig, och nu har det blivit väldigt mycket sånt, jag antar att de ser att jag glider dem ur händerna, och de försöker greppa tag om mig det sista dem har, genom att hota mig med att kasta ut mig, haha och vem fan behöver sånt.
Jag ska ta allting med ett leende på läpparna, och efter regn kommer solsken eller hur? ;)

// Anta

Jag fattar inte vad det är med mig ännu en gång hörde jag inte klockan, jag tror fan det e något fel på min telefon så jag kom ännu en gång tjugo minuter sent. Jag blir så arg på mig själv!
Jag bara klagar och klagar, men mitt jobb suger faktiskt, jag önskar fan jag hade spenderat dem här två månaderna i skolan istället, än att jag gick här och inte gjorde något vettigt.

Igår pratade jag med Han, och haha jag vet inte varför jag frågade om hurvida han verkligen tyckte det var slut eller om det fanns en chans att någongång i framtiden börja ses igen. Jag blev lättad när han sa att han tyckte det var slut en gång för alla, för jag kände själv under dagen när jag tänkte på det, att jag faktiskt inte hade kunnat tänka mig något mer med honom, så jag var rätt nervös för att han skulle säga ja, då hade jag behövt tvinga på känslorna igen som förra året, när jag tappade känslorna för honom och var tvungen att bygga tillbaka det under nästan ett halvår, och nu känner jag samma sak, dem där känslorna är konstiga dem, ena dagen e man kär upp över öronen och nästa dag så släpper det bara.
Jag antar att allting handlar om hur man tänker mentalt, och man mentalt inte ser något mer, då släpper väl känslorna efter.

Nu är jag varken ledsen eller jätteglad, utan jag är väl i ett tillstånd däremellan, ett okej-tillstånd, för visst e Han en person som stått mig närmast under fyra år, vi har både upplevt underbara och dåliga stunder, och det sätter ju sig självklart, och jag kommer väl börja sakna han lite då och då, ju längre tiden går.
Men man vet aldrig vad livet bringar, det som är ödet kommer ändå hända vare sig man vill eller inte. Om det skulle vara ödet att jag måste vara med honom resten av livet, så kommer jag inte undan det, utan man får ta allt som det kommer..

Vi pratade om det på jobbet idag faktiskt, förhållande med mera.. Att kärleken är som en krukväxt, vattnar man den inte och ger den näring så dör den ut med tiden, och samma sak ifall man älskar någon, om man inte underhåller det så kommer den tids nog också dö ut..

Han har varit min bästa vän i flera år, och jag kan inte förneka att jag älskar honom både som person och vän, jag kommer alltid älska honom, han var förutom att vara min vän även min första kärlek, den man delade och debuterade allt med. Han är en fin person, och jag kan endast önska honom samma sak som jag önskar mig själv, att han hittar sig en fin person, som han lär sig älska, och respektera och att han finner lyckan.

Han har sagt flera gånger till mig att han redan kommit över mig, och det förhållandet vi hade, men hur vet man egentligen när man kommit över någon, när har man officielt kommit över det, tuff fråga, och det får väl tiden utvisa om jag kanske bara inbillar mig att jag lämnat det bakom mig eller om jag faktiskt gjort det. Men just nu har jag ingen brådska med något, utan tar allting precis som det kommer, det bästa är att jag inte känner mig deprimerad, vilket jag gjort alla en miljon gånger, men nu är jag så trött så jag tror jag ska sova lite, blev inte så mycket sömn igår ;)

// Anta

Nu har det blivit en promenix, med min kära vän..
Där vi spekulerat om livet och kärleken, och vi kom fram till att man inte ska bry sig om helt onödiga saker när det finns 6 miljarder andra människor i världen, utan ba släpp taget och move on, och ta nästa som det kommer. Nu ska jag ta nya tag i mitt liv.
Jag vet inte varför jag gör vissa saker, jag intalar mig själv att jag älskar han otroligt mycket, men när jag egentligen känner efter så älskar jag faktiskt inte sådär djupt längre, det är lite sjukt..
Jag har snackat med en hel hög med killar de senaste två-tre månaderna, vissa har varit mer intressanta och andra mindre.. Det finns ju olika sätt att handskas med processen att komma över någon, och alla fungerar olika, jag tror att jag är en sån person som måste träffa en annan för att gå vidare.
Men jag är inte fullt så intresserad för tillfället att hoppa in i något nytt, men jag antar att allt har sin tid, och det kommer väl komma någon som även tar mitt hjärta med storm...
Haha som jag sa till min kära vän, nu när det här är över tror jag att jag kommer vara singel en någorlunda halvkort/lång period och sedan kommer jag kanske träffa någon haha och gifta mig efter ett år.

Mina mål framöver är att i höst kunna flytta till en egen lägenhet, och kunna leva livet under eget kommando innan jag i framtiden binder mig till någon.
Mitt andra mål, är att inte gå tillbaka till det förhållandet jag varit i, eftersom jag inte kan leva med en person som endast är snäll och repskterar mig när det är bra mellan oss.
Mitt tredje mål är att i sommar spara ihop en hel del pengar, och spara till resor för att kunna komma ut och se världen, jag har inte vart någonstans i princip.
Mitt fjärde mål är att inte hasta mig in i något nytt.
Mitt femte mål är att kunna känna mig behaglig i min ensamhet, när jag är själv ska jag känna att det är skönt, och inte genast behöva ringa någon och vara sådär sällskapssjuk.


// Anta

Nu är jag så less på skiten, nu är det dags för mig att vända ryggen till, och lämna allting bakom mig, och om den dagen någon gång skulle komma att han vill att det ska vara vi, så ska jag inte gå tillbaka till det.
Så många tårar, så mycket besvikelse, så mycket nedslagna känslor, för ingenting..
För att få veta, att man är ingenting annat än en "jobbig jävel"..

Jag förstår inte varför det är jobbigt, om någon bryr sig om en, och ringer och brister ut med ett leende som sträcker sig från öra till öra
- Heeeeeeeeej :).
Hur kan det vara negativt? När någon som älskar en mer än någonting annat på jorden, ringer och vill bara säga heej, för att jag redan saknar hans röst..
Hur kan det vara negativt att vilja ses ofta? Hur kan det vara negativt att skicka sms, som endast tyder på att du är i mitt huvud dygnet runt... att du är den ända jag tänker på..
Istället så gör han om allt detta till något negativt, där jag är en elak person, som gör allt för att göra livet surt för honom..
Men nu har jag gett ifrån mig allt jag kunnat ge, de senaste två tre månaderna, har han kastat skit på mig, han har ignorerat mig, han har skrikit om jag ringt, sagt att jag är jobbig om ja skriver sms, och jag har bara tagit emot det, och bortsett från det, tagit allting med ett leende på läpparna...

Men nu gör han mig bara illa, han sänker mig, djupare och djupare, och för varje gång lyfter han sig själv..
Jag tycker inte att jag förtjänar att ta emot mer, jag tycker att det är dags att lägga saker och ting bakom mig..
"Today is gonna be the day..."

// Anta

Det är jävligt idiotiskt det jag sysslar med nu, idiotiskt att försöka vara vän med sitt ex, en vänskap som har beprövats så många gånger utan att kunna hitta en balans, och som till slut misslyckats antingen genom ett stort bråk, eller genom att man hamnar tillsammans igen, kramar, läppar mot läppar och då tar vänskapen slut. Man dras med i stunden, i tron om att allting för ett ögonblick är bra igen.

Okej, om detta hände en gång, två gånger eller till och med tre gånger, men detta har nu pågått i två månader, där vi kallar varann vänner med när vi ses är vi som fastklistrade vid varandra.
Jag önskar jag bara kunde be hela skiten dra åt helvete, och aldrig någonsin blicka tillbaka, för den här "vänskapen" leder ingenvart, ingen utav oss kommer gå vidare, eftersom vi fortfarande hänger vid varandras sida, vi kan inte bygga och utveckla ett förhållande, vi kan inte planera någon framtid, och vi har inte längre några gemensama målsättningar...

Så med andra ord, vi är varken singlar och sakta med säkert komma över den andra personen eftersom vi umgås och hörs av som om vi är tillsammans, och vi har inte något förhållande att utvecklas i eftersom vi kallar oss vänner..
Jag känner redan nu att jag börjar tröttna på det, lite smått, och jag är en rätt rolig person, jag söker efter att han ska såra mig mer, så mina känslor kan svalna ännu mer, i hoppet om att till slut lämna det bakom mig..

Men tids nog, får jag väl dras med den här påhittade vänskapen som inte leder någon vart, utan gör endast att vi varken utvecklas som personer, eller förhållandet, utan vi står på samma plats som den dagen vi gjorde slut, vi står och tycker att förhållande vi hade var skit, istället för att under dessa två månader kanske tagit tag och reparerat de problem vi hade, eller under dessa två månader hade man kunnat kommit en braaaa bit på vägen, och kanske till och med kommit över det. Istället så sitter jag och lipar som en jävla idiot och undrar hur du har tänkt att denna vänskap ska se ut.

Eller så kan man se det så här, man får det bästa av två världar, man kan träffa andra, utan dåligt samvete, samtidigt som man kan träffas och uppleva lite nostalgi, då och då.
Jävligt pissig sits det här, och ja bara flyter med än så länge, och känner efter varje dag om mina känslor svalnat tillräckligt mycket för att för en gång skull släppa det, och aldrig vända ryggen tillbaks igen.
Så här sitter jag i skiten, i väntan på bättre dar...

// Anta

Jag kom precis hem, va på en liten biltur med mig själv för att rensa tankarna, och när jag satt där i bilen, tänkte jag på allt, precis allt mellan himmel och jord, förutom just att köra bilen som man ska.
Ibland när jag kör, så slänger ja en tanke, på hur lätt man kan förlora livet genom att endast få till en pytteliten konstig rattrörelse, och så var livet förbi..

Jag vet inte vad det är med mig idag, jag känner ingen livsglädje, jag känner inte att det finns någonting jag verkligen vill kämpa för, allting e bara dött...
Jag orkar inte mer, jag gör bara varenda människa besviken hela tiden, hur mycket jag än försöker göra allting rätt, så blir allting bara fel hela tiden, hela jävla tiden. Jag förstår inte varför jag är så handikappad i livet..
Just nu önskar jag att någonting kunde hända mig, så jag inte finns mer, så att jag dör, för nu orkar jag inte mer...

// Anta

Jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hinna med, men det e alltid något som håller än tillbaka, just nu är det minnen som håller mig tillbaka.
Jag skulle vilja göra något som inte är likt mig själv, jag skulle vilja leva som en tonåring som skiter i allt, jag skulle vilja vara ett barn som ser världen med positiva ögon och en nyfikenhet.
Dem senaste fyra åren har jag gjort väldigt många misstag, jag har gjort så många fel val, så mycket saker som gjort mig själv ont, och jag fattar inte hur jag plötsligt idag sitter och e "vuxen" vad fan hände egentligen?
När slutade jag vara barn, vart försvann egentligen fyra år av mitt liv? Fyra år av dem som sägs vara det bästa fyra åren man kan ha...
En tjej jag varken känner, eller tidigare velat veta av, jag har alltid sett henne som ett hot, men denna tjej fick mig att dubbelvolta i tankarna, man ska aldrig bli tillsammans med någon när man väl gjort slut, eftersom man gjorde slut av en anledning, och varför då gå tillbaka till något gång på gång som uppenbarligen var så pass dåligt att man tappade räkningen efter tjugonde gången.
Jag förlorade mina bästa år, då jag borde rest, festat, vart med vännerna dag in och dag ut, på grund av att jag var ett barn och inte visste bättre.
Om man en gång bränner sig på en varm/het platta, inte går man väl då tillbaka och prövar om man kommer bränna sig igen? Jag kommer ihåg den här dagen som om det var igår, första gången vi gjorde slut...

Vi pratade i telefon, och han va ledsen, han va nere, jag älskade han innerligt och det gjorde ont i mig att höra att han va så nere, jag frågade han vad det var som hade hänt? Om han ville berätta för mig, det kanske hade lättat...
Jag hann knappt uttala orden, då han avslutar samtalet utan att ens säga hej då.
Han skriver därefter ett sms om att jag inte ska lägga mig i, och att det därför nu är slut.
Jag var sexton år, och förstod ingenting, vi träffades två dagar därpå, med två av våra vänner. Vi pratade inte med varandra, och han skulle precis ta bussen hem med sin kompis, då jag kom på att jag skulle ge han ett silverarmband, jag köpte till han. Jag hade aldrig gett en present till en kille tidigare, men hoppades på att han skulle gilla den, precis när jag ska ta fram den är den borta, jag hade tappat den.
Vi letade och letade och till sist hittade vi den, och han kramade mig och mitt hjärta gjorde dubbelvolter innanför bröstet. Han bad om ursäkt och ville att jag skulle förlåta honom, vi hade knappt vart tillsammans i en månad, jag kommer ihåg att jag kramade honom ännu en gång och frågade osäkert, menar du allvar? Han nickade och vi kysstes.

Jag kommer ihåg första gången jag fick en puss av honom..

Vi satt på ett café han beställde kaffe ja beställde också kaffe, han drack sitt jag drack inte mitt, första skillnaden började där, men men kvällen började lida mot sitt slut, och vad gjorde jag? Jo jag satt där med en kille, en kille som jag tyckte var så snygg, och jag trodde aldrig att en sån som han skulle vilja ha mig, jag kommer ihåg att jag var så nervös när vi satt på cafét, jag kunde inte fatta att jag satt där med honom, vi pratade och pratade och till slut hade ja vart så nervös så länge så jag fick ont i magen, det högg till ett par gånger, så ja säger - Jag har plötsliga smärtor i magen, sen kommer jag ihåg att vi skrattade åt det.

Klockan tickade på och jag antog att det här var det sista jag skulle se av denna kille, till slut fick jag säga att jag var tvungen att gå, jag trodde han skulle kyssa mig, så han ger mig en puss på kinden, och haha jag kommer ihåg att jag sa - Var det allt? så han lekte gentleman och grejer haha ja kommer aldrig glömma det här men iallafall så säger han med ett flin på läpparna - Jag kysser inte på första daten.

Ett par dagar senare åkte han tillbaka till Sverige, och jag var kvar i Bosnien, jag hade träffat killen i en vecka i exakt sju dagar, och här kommer en liten bekännelse, jag satt hemma i bosnien och tänkte på han, efter det att han åkt tillbaka, och redan då fällde jag mina första tårar av saknad, och skrev ett brev till honom, som jag aldrig visade honom, även under de fyra åren vi va tillsammans fick han aldrig se det, ett löjligt litet brev på hela fyra sidor, jag hade känt en kille i sju dagar och hade hela fyra sidor att skriva om honom, jag brukar läsa igenom det ibland när ja städar min garderob, och lägger tillbaka det längst in i garderoben där ingen kan hitta det.

En sak som gjorde mig ledsen och som jag tänkte ofta på, var att när han fyllde 18 så gav jag han ett halsband, där jag hade ristat in våra namn på en guldplatta, det var tre år sen, jag har sett det på honom kanske 4-5 gånger under de tre åren, det sårade mig, till slut ville ja inte tänka på det mer, för det var oviktigt.

Jag kommer ihåg det första smycket jag fick av honom, det var en ring, den var i guld och det var ett hjärta med en liten kristall i, vi gick vid industriområdet, och gick mot ett par låånga stentrapport, vi brukade sitta där och kramas. På vägen dit kramar han mig hårt och drar mig tätt intill sig, ja förstod inte riktigt vad som väntade och han drog fram den hjärtformade sammets asken och visade mig ringen, till honom sa ja - men du mår ju inte bra, du kan ju inte köpa en ring till mig och lekte lite sur över det och han frågade mig varför jag inte ville ta emot den, men det han inte visste var att det var den första ring jag någonsin fått av någon, och om den hade varit av ett tuggummipapper, hade den i mina ögon vart den dyrbaraste och mest underbara ring på hela planeten.. Det var min första egna ring någonsin, jag hade tidigare ibland lånat mammas ringar, men nu, nu hade jag en heeelt egen ring, som jag fick av min älskade pojkvän...

Jag kommer ihåg första gången vi sa att vi älskade varandra, det var inte sådär romantiskt som det mesta hos oss var, utan det blev ett rätt förstört ögonblick..
Såvitt jag kommer ihåg så skrev han för första gången "love you" i ett sms när vi hade vart tillsammans i ungefär två månader. Jag svarade aldrig med att jag älskade han tillbaka, utan efter ett par dagar så ringde jag upp honom, jag frågade honom om han älskade mig? Han ville inte svara på frågan utan undgick den, och efter lite fram och tillbaka så sa han JA jag älskar dig! Jag kommer ihåg känslan i magen, jag trodde hela magen skulle lyfta och nästan flyga iväg, jag kommer ihåg fjärilarna i magen, men eftersom jag under samtalets gång hade frågat, vart i står, så på eftermiddagen gjorde han slut med mig för att han inte kunde vara med någon som tvivlade på att han älskade mig.
Men det var absolut inte tvivel, utan jag kunde fortfarande inte förstå det, att en person, att en så vacker person kunde älska mig, jag förstod inte varför och hur, men jag blev lämnad ensam igen..
Jag fick ringa, och jag fick be och jag fick böna för att han skulle ge mig en chans och lyssna på mig att jag inte alls tvivlade...

Jag kommer inte ihåg senast jag tänkte tillbaka så här långt bak, dessa minnen känns som om de skedde under ett  helt annat liv, för så längesen, men jag kan inte säga att jag själv har varit den perfekta flickvännen, men jag har fått stå ut med rätt mycket själv, ingen älskade honom så som jag gjorde, om han hade sagt åt mig anita, jag behöver en hjärttransplation eller vad som helst, jag hade gett mitt liv till honom, jag hade gett upp mitt liv för honom.
Jag hade då kunnat ge bort mina föräldrar, mina syskon, bara jag fick ha kvar honom. Jag förstår inte hur man kunde älska någon så mycket, och jag önskar och hoppas att jag kommer kunna älska någon annan på samma starka sätt igen. Jag e inte rädd för att ge mig ut igen i hela proceduren med att först och främst hitta någon, som i dagsläget är normal, som har hyfsat vett i skallen, och för att sedan under något år lära känna personen. Jag ser inte längre negativt, på att vi gjort slut, jag har fortfarande känslor för honom, det kan jag inte sticka under mattan med, men det var en liten del av mig som dog när vi bestämde oss för att gå skilda vägar...

Det jag älskade med att vara med honom var att han verkligen fick mig att känna mig älskad, nu var det rätt länge sen jag hörde honom säga att han älskar mig, men hans känslor dog bort under denna turbulenta tid som varit, och det e vad jag kommer sakna mest... Höra han säga:

- Jag älskar dig...

Då var man hemma, efter en något plågosam dag, bredvid mig på skrivbordet hade jag en kopp med kaffe, och en kopp där ja spottade ut blodet i munnen varje fem tio minuter, jag försökte göra det så ljudlöst som det bara gick, men ibland misslyckades det eftersom efter att ja försiktigt spottat i muggen, så gick det en sträng av saliv från min mun till koppen, och detta märkte inte jag förrän killarna på lagret stod i fönstret till kontoret och pekade på munnen och skrattade.

Vi brukar lyssna på musik när vi sitter och jobbar, haha och så kom världens skönaste låt med Oasis - Wonderwall, haha den bringade många gamla minnen till liv..

Igår var det som sagt dags för en liten roadtrip till trollhättan. Det vartet riktigt roligt, och skönt att komma iväg från Göteborg.

Jag kom hem till Nilab, och vi satt och tjötade lite sen ringer Suad, och tyckte vi skulle komma ner till strandgatan, strandgatan var jävligt mysigt iallafall, det låg vid vattnet och de hade en jävligt bra uteservering, haha vi kommer dit och då har suad dragit med sig hela sin liga, så vi fick knös i sofforna, och de blev en del skratt och udda händelser.

T ex, jag springer till toaletten, för jag blev så kissenödig, haha ja öppnar dörren till toaletten och där står en utav hans kompisar och pissar, haha sen ja kommer tillbaka och det e heeelt knäpptyst vid bordet. Så från ingenstans av allt man kan säga säger den ena killen - Vad fin kjol du har. Haha och då började alla gapskratta.

Sen var det dags att rulla sig hemåt, fast ändå lyckades jag stanna till hemma hos Nilab ännu en gång, och vi satt en bra stund, haha och precis när jag e på väg hem, satt mig i bilen, och börjar åka säger kurden kom förbi, och det blev en låång kväll..

Idag ska jag dra ut min visdomstand, fy fan ja kommer dö känns det som, haha ja e onödigt rädd för nålar.

Men men, måste ner och käka lite nu innan ja ska borsta tänderna i typ en halv timma.. :D haha

// Anta

Hej, mitt namn är Anita.
Jag vet egentligen inte vad jag tycker om mitt namn, jag har aldrig reflekterat över det, men det är väl ett okej-namn, vad ska man säga? Jag e van att heta Anita efter hela tjugo år.
Men men, har väl haft blogg fram och tillbaka ett par gånger, men det kom dagar då jag blev riktigt trött på skiten, och ba tryckte på radera-knappen.
Men denna gång tänkte jag faktiskt ge det en chans!
Då kanske man ska berätta om sig själv, sånt tycker jag alltid är lika jobbigt, för det är alltid att berätta om hurdan en annan person är, men när man väl ska förklara hur man själv är då skiter det sig.
Men kortfattat, jag e en tjej på nyligen fyllda tjugo år, jag pluggar ekonom-programmet i Trollhättan, men bor strax utanför Göteborg, hemma med föräldrarna, trivs kan jag väl inte säga att jag gör sådär jättebra hemma, men man håller ut eftersom man inte riktigt vill sätta sig i skulder det första man gör när man ska ta sig ut i livet, men vi får väl se hur länge det mottot håller.
Jag e väl annars en person, som e ganska social och öppen i nytt sällskap, och kan prata med de flesta och skoja, men har svårare att prata seriöst...
Ja, vad kan man säga mer, njut av mina galenskaper, även om min vardag e något grymt deprimerande dessa tider, då jag sitter på ett kontor på en ekonomiavdelning större delen av dagen.

// Anta