antapanta

Många personer är i ett dåligt, eller icke-fungerande förhållande utan att veta om det, eller man kanske vet om det, men man förtränger det. Man tror att det kommer bli bra och intalar varandra:

"Nu ger vi det bara en enda chans, nu denna gånger gäller det, nu ger vi allt ifrån oss"

och sedan så fortsätter det, man tror att varje gång man ger det en ny chans, så denna gången kommer verkligen vara den gången man ger allt ifrån sig, men det ända den här  "extra chansen" gör, är att dra ut på någonting som redan skall ha avslutats för länge sen.

Om en spis platta är varm och het, utan att du vet om det och du råkar lägga din hand på den, du bränner dig. Du lägger ju knappast handen igen på plattan bara för att ge plattan en ny chans, för denna gång så kanske du inte bränner dig. Det är då vårt logiska tänkande kommer in i bilden, vi lägger inte handen igen på plattan, eftersom vi redan en gång bränt oss.
Så varför i hela friden tror vi människor att det kommer bli bättre, av att gå tillbaka till något, när vårt logiska tänkande egentligen säger oss låt bli.

Jo för att kärleken är blind, kärleken och förälskelsen förblindar oss, den tar över våra sinnen och vårt logiska tänkande, den tar över hela vår kropp och själ och blir en del av oss, och därmed så gör vi oss inte av med den, den blir lika mycket en del av som en arm eller ett ben, och vi kapar ju knappast av oss benet om det finns en gnutta hopp i oss om att det kan räddas, på samma sätt vill vi rädda kärleken som nu blivit en del av oss.

Men jag har lärt mig från egna misstag, man ska sätta gränser, man måste kunna lita på sin förmåga att klara av saker och ting.

Man ska lämna ett förhållande när:

• någon av parterna har varit otrogen, detta eftersom det inte spelar någon roll hur mycket man älskar varandra och hur mycket man än er beredd att förlåta. En otrohet förstör det viktigaste i ett förhållande och det är tilliten. Om ens partner har varit otrogen blir man svartsjuk, man ifrågasätter, och man blir osäker på sig själv. Alla dessa ting förstör mer än vad man tror, och även om man är beredd att förlåta, så är det svårt att glömma och komma vidare, och det är faktiskt inte ens värt det.
• när man har gjort slut första gången, och man märker av att det kommer bli något igen. Gör man slut EN gång, FÖRSTA gången så gjorde man det av en anledning, och denna anledning kommer fortfarande finnas kvar, även om manblir tillsammans igen. Har det en gång kommit till den gränsen att man bestämt sig för att göra slut, gå vidare direkt, ju längre tiden går desto svårare blir det.
• Bråkar man i större gräl, mer än två gånger i månaden, så finns det ingen återvändo. En vanlig bortförklaring man kan ha till att stanna kvar i ett förhållande som innebär många bråk, är att "Vi är lika, och därför passar vi ihop, och då gör inte några bråk så mycket". Men har man många bråk, kommer det förr eller senare spricka, det tär på både förhållande och personerna som är involverade att man till slut inte orkar.
• Har man inte gemensamma värderingar eller mål i livet, kan det också innebära problem, kanske inte i början då det är ointressant vart man står om fem år, men om man håller ihop och efter att dem fem åren har gått och man står där och får istället då gå skilda vägar. Exempel på det kan vara att den ena vill göra karriär medan den andra vill ha ett stillsamt familjeliv, eller att den andra vill att barnen ska uppfostras på ett visst sätt, medan den andra parterns värderingar skiljer sig markant.

Men som sagt, jag har lärt mig väldigt mycket på att vara i ett förhållande, nu drog jag dessvärre upp endast negativa saker, men jag får väl uttrycka mina åsikter någon annan dag i hur man enligt mig bevara ett förhållande stabilt och långvarigt.

Nu ska jag sova, god natt

// Anta