antapanta

Jag kände att jag skulle bli så här lite sentimental, nu på kvällskvisten..

Det händer att jag tänker på honom under dagarna, men det är allt mer sällan nu, men varje dag på väg till jobbet och när jag åker förbi mölndal vid exakt kvart i åtta så tänker jag på honom, sedan tänker jag på honom vid lunch, och jag tänker på honom på vägen hem.
Jag vet inte riktigt vad det e jag tänker, det e inte någon mega-sakna känsla, utan lite så, jag tänker inte längre "åh jag vill ha han tillbaka" utan nu är det mer "undrar om han någonsin tänker på mig".. och sen e det inte så mycket mer med det, ibland händer det att jag får ett "anfall" eller vad man ska kalla det, där ja är väldigt nära på att trycka på skicka knappen, men sen så tänker jag.. Det e bara riktigt idiotiskt, han vill inte ha någon mer kontakt med dig, så varför då skämma ut sig... och det hjälper..

Jag är lite förvånad över mig själv och hur bra jag har tagit det, jag trodde att jag aldrig någonsin skulle komma över det, att jag lika gärna kan lägga mig ner och dö, för jag hade förlorat hela min värld.
Men nu vet jag, att efter regn kommer faktiskt solsken, nu kan jag le och till och med känna ärlig glädje, inte bara ett falskt leende eller skratt utan verkligen ett skratt från hjärtat där jag faktiskt är glad.

Jag tänker mer sällan och sällan på honom, för jag har ingenting att "tänka" om honom (hur dumt det än låter), jag tänker inte på "åh ja saknar han så mkt" eller "åh min sejo" eller "åh jag älskar han så mkt"... Det e helt sjukt efter att ha tänkt så i fyra år, och nu är det bara tomma tankar..
Det känns skönt att jag inte är bitter över hans beslut längre, utan mina känslor har svalnat, och jag har gått vidare?

När hände detta egentligen?

Sjukt, men jag hoppas att han har det bra, och att vi någongång kanske kan prata gamla minnen och skratta, men det är för långsökt..

Äh, nu räcker det haha nu ska jag fortsätta och kolla på semifinalen av eurovision

// Anta