I väntan på bättre dar
Det är jävligt idiotiskt det jag sysslar med nu, idiotiskt att försöka vara vän med sitt ex, en vänskap som har beprövats så många gånger utan att kunna hitta en balans, och som till slut misslyckats antingen genom ett stort bråk, eller genom att man hamnar tillsammans igen, kramar, läppar mot läppar och då tar vänskapen slut. Man dras med i stunden, i tron om att allting för ett ögonblick är bra igen.
Okej, om detta hände en gång, två gånger eller till och med tre gånger, men detta har nu pågått i två månader, där vi kallar varann vänner med när vi ses är vi som fastklistrade vid varandra.
Jag önskar jag bara kunde be hela skiten dra åt helvete, och aldrig någonsin blicka tillbaka, för den här "vänskapen" leder ingenvart, ingen utav oss kommer gå vidare, eftersom vi fortfarande hänger vid varandras sida, vi kan inte bygga och utveckla ett förhållande, vi kan inte planera någon framtid, och vi har inte längre några gemensama målsättningar...
Så med andra ord, vi är varken singlar och sakta med säkert komma över den andra personen eftersom vi umgås och hörs av som om vi är tillsammans, och vi har inte något förhållande att utvecklas i eftersom vi kallar oss vänner..
Jag känner redan nu att jag börjar tröttna på det, lite smått, och jag är en rätt rolig person, jag söker efter att han ska såra mig mer, så mina känslor kan svalna ännu mer, i hoppet om att till slut lämna det bakom mig..
Men tids nog, får jag väl dras med den här påhittade vänskapen som inte leder någon vart, utan gör endast att vi varken utvecklas som personer, eller förhållandet, utan vi står på samma plats som den dagen vi gjorde slut, vi står och tycker att förhållande vi hade var skit, istället för att under dessa två månader kanske tagit tag och reparerat de problem vi hade, eller under dessa två månader hade man kunnat kommit en braaaa bit på vägen, och kanske till och med kommit över det. Istället så sitter jag och lipar som en jävla idiot och undrar hur du har tänkt att denna vänskap ska se ut.
Eller så kan man se det så här, man får det bästa av två världar, man kan träffa andra, utan dåligt samvete, samtidigt som man kan träffas och uppleva lite nostalgi, då och då.
Jävligt pissig sits det här, och ja bara flyter med än så länge, och känner efter varje dag om mina känslor svalnat tillräckligt mycket för att för en gång skull släppa det, och aldrig vända ryggen tillbaks igen.
Så här sitter jag i skiten, i väntan på bättre dar...
// Anta
Okej, om detta hände en gång, två gånger eller till och med tre gånger, men detta har nu pågått i två månader, där vi kallar varann vänner med när vi ses är vi som fastklistrade vid varandra.
Jag önskar jag bara kunde be hela skiten dra åt helvete, och aldrig någonsin blicka tillbaka, för den här "vänskapen" leder ingenvart, ingen utav oss kommer gå vidare, eftersom vi fortfarande hänger vid varandras sida, vi kan inte bygga och utveckla ett förhållande, vi kan inte planera någon framtid, och vi har inte längre några gemensama målsättningar...
Så med andra ord, vi är varken singlar och sakta med säkert komma över den andra personen eftersom vi umgås och hörs av som om vi är tillsammans, och vi har inte något förhållande att utvecklas i eftersom vi kallar oss vänner..
Jag känner redan nu att jag börjar tröttna på det, lite smått, och jag är en rätt rolig person, jag söker efter att han ska såra mig mer, så mina känslor kan svalna ännu mer, i hoppet om att till slut lämna det bakom mig..
Men tids nog, får jag väl dras med den här påhittade vänskapen som inte leder någon vart, utan gör endast att vi varken utvecklas som personer, eller förhållandet, utan vi står på samma plats som den dagen vi gjorde slut, vi står och tycker att förhållande vi hade var skit, istället för att under dessa två månader kanske tagit tag och reparerat de problem vi hade, eller under dessa två månader hade man kunnat kommit en braaaa bit på vägen, och kanske till och med kommit över det. Istället så sitter jag och lipar som en jävla idiot och undrar hur du har tänkt att denna vänskap ska se ut.
Eller så kan man se det så här, man får det bästa av två världar, man kan träffa andra, utan dåligt samvete, samtidigt som man kan träffas och uppleva lite nostalgi, då och då.
Jävligt pissig sits det här, och ja bara flyter med än så länge, och känner efter varje dag om mina känslor svalnat tillräckligt mycket för att för en gång skull släppa det, och aldrig vända ryggen tillbaks igen.
Så här sitter jag i skiten, i väntan på bättre dar...
// Anta
Kommentarer
Trackback
