antapanta

Jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hinna med, men det e alltid något som håller än tillbaka, just nu är det minnen som håller mig tillbaka.
Jag skulle vilja göra något som inte är likt mig själv, jag skulle vilja leva som en tonåring som skiter i allt, jag skulle vilja vara ett barn som ser världen med positiva ögon och en nyfikenhet.
Dem senaste fyra åren har jag gjort väldigt många misstag, jag har gjort så många fel val, så mycket saker som gjort mig själv ont, och jag fattar inte hur jag plötsligt idag sitter och e "vuxen" vad fan hände egentligen?
När slutade jag vara barn, vart försvann egentligen fyra år av mitt liv? Fyra år av dem som sägs vara det bästa fyra åren man kan ha...
En tjej jag varken känner, eller tidigare velat veta av, jag har alltid sett henne som ett hot, men denna tjej fick mig att dubbelvolta i tankarna, man ska aldrig bli tillsammans med någon när man väl gjort slut, eftersom man gjorde slut av en anledning, och varför då gå tillbaka till något gång på gång som uppenbarligen var så pass dåligt att man tappade räkningen efter tjugonde gången.
Jag förlorade mina bästa år, då jag borde rest, festat, vart med vännerna dag in och dag ut, på grund av att jag var ett barn och inte visste bättre.
Om man en gång bränner sig på en varm/het platta, inte går man väl då tillbaka och prövar om man kommer bränna sig igen? Jag kommer ihåg den här dagen som om det var igår, första gången vi gjorde slut...

Vi pratade i telefon, och han va ledsen, han va nere, jag älskade han innerligt och det gjorde ont i mig att höra att han va så nere, jag frågade han vad det var som hade hänt? Om han ville berätta för mig, det kanske hade lättat...
Jag hann knappt uttala orden, då han avslutar samtalet utan att ens säga hej då.
Han skriver därefter ett sms om att jag inte ska lägga mig i, och att det därför nu är slut.
Jag var sexton år, och förstod ingenting, vi träffades två dagar därpå, med två av våra vänner. Vi pratade inte med varandra, och han skulle precis ta bussen hem med sin kompis, då jag kom på att jag skulle ge han ett silverarmband, jag köpte till han. Jag hade aldrig gett en present till en kille tidigare, men hoppades på att han skulle gilla den, precis när jag ska ta fram den är den borta, jag hade tappat den.
Vi letade och letade och till sist hittade vi den, och han kramade mig och mitt hjärta gjorde dubbelvolter innanför bröstet. Han bad om ursäkt och ville att jag skulle förlåta honom, vi hade knappt vart tillsammans i en månad, jag kommer ihåg att jag kramade honom ännu en gång och frågade osäkert, menar du allvar? Han nickade och vi kysstes.

Jag kommer ihåg första gången jag fick en puss av honom..

Vi satt på ett café han beställde kaffe ja beställde också kaffe, han drack sitt jag drack inte mitt, första skillnaden började där, men men kvällen började lida mot sitt slut, och vad gjorde jag? Jo jag satt där med en kille, en kille som jag tyckte var så snygg, och jag trodde aldrig att en sån som han skulle vilja ha mig, jag kommer ihåg att jag var så nervös när vi satt på cafét, jag kunde inte fatta att jag satt där med honom, vi pratade och pratade och till slut hade ja vart så nervös så länge så jag fick ont i magen, det högg till ett par gånger, så ja säger - Jag har plötsliga smärtor i magen, sen kommer jag ihåg att vi skrattade åt det.

Klockan tickade på och jag antog att det här var det sista jag skulle se av denna kille, till slut fick jag säga att jag var tvungen att gå, jag trodde han skulle kyssa mig, så han ger mig en puss på kinden, och haha jag kommer ihåg att jag sa - Var det allt? så han lekte gentleman och grejer haha ja kommer aldrig glömma det här men iallafall så säger han med ett flin på läpparna - Jag kysser inte på första daten.

Ett par dagar senare åkte han tillbaka till Sverige, och jag var kvar i Bosnien, jag hade träffat killen i en vecka i exakt sju dagar, och här kommer en liten bekännelse, jag satt hemma i bosnien och tänkte på han, efter det att han åkt tillbaka, och redan då fällde jag mina första tårar av saknad, och skrev ett brev till honom, som jag aldrig visade honom, även under de fyra åren vi va tillsammans fick han aldrig se det, ett löjligt litet brev på hela fyra sidor, jag hade känt en kille i sju dagar och hade hela fyra sidor att skriva om honom, jag brukar läsa igenom det ibland när ja städar min garderob, och lägger tillbaka det längst in i garderoben där ingen kan hitta det.

En sak som gjorde mig ledsen och som jag tänkte ofta på, var att när han fyllde 18 så gav jag han ett halsband, där jag hade ristat in våra namn på en guldplatta, det var tre år sen, jag har sett det på honom kanske 4-5 gånger under de tre åren, det sårade mig, till slut ville ja inte tänka på det mer, för det var oviktigt.

Jag kommer ihåg det första smycket jag fick av honom, det var en ring, den var i guld och det var ett hjärta med en liten kristall i, vi gick vid industriområdet, och gick mot ett par låånga stentrapport, vi brukade sitta där och kramas. På vägen dit kramar han mig hårt och drar mig tätt intill sig, ja förstod inte riktigt vad som väntade och han drog fram den hjärtformade sammets asken och visade mig ringen, till honom sa ja - men du mår ju inte bra, du kan ju inte köpa en ring till mig och lekte lite sur över det och han frågade mig varför jag inte ville ta emot den, men det han inte visste var att det var den första ring jag någonsin fått av någon, och om den hade varit av ett tuggummipapper, hade den i mina ögon vart den dyrbaraste och mest underbara ring på hela planeten.. Det var min första egna ring någonsin, jag hade tidigare ibland lånat mammas ringar, men nu, nu hade jag en heeelt egen ring, som jag fick av min älskade pojkvän...

Jag kommer ihåg första gången vi sa att vi älskade varandra, det var inte sådär romantiskt som det mesta hos oss var, utan det blev ett rätt förstört ögonblick..
Såvitt jag kommer ihåg så skrev han för första gången "love you" i ett sms när vi hade vart tillsammans i ungefär två månader. Jag svarade aldrig med att jag älskade han tillbaka, utan efter ett par dagar så ringde jag upp honom, jag frågade honom om han älskade mig? Han ville inte svara på frågan utan undgick den, och efter lite fram och tillbaka så sa han JA jag älskar dig! Jag kommer ihåg känslan i magen, jag trodde hela magen skulle lyfta och nästan flyga iväg, jag kommer ihåg fjärilarna i magen, men eftersom jag under samtalets gång hade frågat, vart i står, så på eftermiddagen gjorde han slut med mig för att han inte kunde vara med någon som tvivlade på att han älskade mig.
Men det var absolut inte tvivel, utan jag kunde fortfarande inte förstå det, att en person, att en så vacker person kunde älska mig, jag förstod inte varför och hur, men jag blev lämnad ensam igen..
Jag fick ringa, och jag fick be och jag fick böna för att han skulle ge mig en chans och lyssna på mig att jag inte alls tvivlade...

Jag kommer inte ihåg senast jag tänkte tillbaka så här långt bak, dessa minnen känns som om de skedde under ett  helt annat liv, för så längesen, men jag kan inte säga att jag själv har varit den perfekta flickvännen, men jag har fått stå ut med rätt mycket själv, ingen älskade honom så som jag gjorde, om han hade sagt åt mig anita, jag behöver en hjärttransplation eller vad som helst, jag hade gett mitt liv till honom, jag hade gett upp mitt liv för honom.
Jag hade då kunnat ge bort mina föräldrar, mina syskon, bara jag fick ha kvar honom. Jag förstår inte hur man kunde älska någon så mycket, och jag önskar och hoppas att jag kommer kunna älska någon annan på samma starka sätt igen. Jag e inte rädd för att ge mig ut igen i hela proceduren med att först och främst hitta någon, som i dagsläget är normal, som har hyfsat vett i skallen, och för att sedan under något år lära känna personen. Jag ser inte längre negativt, på att vi gjort slut, jag har fortfarande känslor för honom, det kan jag inte sticka under mattan med, men det var en liten del av mig som dog när vi bestämde oss för att gå skilda vägar...

Det jag älskade med att vara med honom var att han verkligen fick mig att känna mig älskad, nu var det rätt länge sen jag hörde honom säga att han älskar mig, men hans känslor dog bort under denna turbulenta tid som varit, och det e vad jag kommer sakna mest... Höra han säga:

- Jag älskar dig...