Imorse vaknade jag helt sjuk, jag kunde inte andas för att mina näsa var full av snor och hostan gjorde inte saken bättre. Morsan gav mig sitt mirakelte som inte hjälpte ett skit, utan istället blev jag febrig och huvudet kändes tungt. Haha jag kände mig hög.

Idag var en bajsdag nästan, haha den började jävligt kasst iallafall.
Jag skulle byta däck på bilen som jag kör, och letade efter däcken för jag tyckte att pappa sa något om att de skulle finnas i förrådet. Jag hittade 15 stycken däck. Så jag körde uteslutningsmetoden.
Fyra stycken gick bort, eftersom det fanns volvofälgar intill dem. Fyra stycken till gick bort för det fanns inga dubbar och inte heller någon bild där det stod MS, eller en snöflinga på.
Kvar fanns sex stycken.

Jag tog tre stycken som var inplastade i stora vita påsar men hittade inte det fjärde. Så jag hittade ett som inte verkade tillhöra någon särskild grupp. Så där fick jag ihop mina fyra däck som omsorgsfullt slängdes in i bilen och iväg var det till verkstaden.

Efter att den jävla idioten satt dit tre av däcken så berättar han för mig att det fjärde däcket inte fungerar eftersom den skall sättas fast med fem skruvor och de som skall sitta på bilen skall ha fyra skruvar. Pinsamt som jag tycker att det är skrattar jag bort det, och ber han sätta tillbaka sommardäcket på den som inte passade.

Väl hemma fick jag skäll för tydligen sedan när min pappa visade mig så låg den fjärde däcket som var inplastat precis bredvid dörren.
Så nu kör jag runt med ett sommardäck och tre vinterdäck, varav alla tre har någon defekt enligt gubben om att alla har "vänsterrullning"? Vette fan vad han snackade om.

Men iallafall sen åkte jag till zandra och vi åt daimtårta, haha hon åt.

Sedan kom jag hem och kände mig jävligt dålig, huvudvärken kom tillbaka och jag kände att jag började försvinna och bli dåsig i huvudet, vilade en stund och sen åkte jag till Lerum.

Sedan dagens andra stora pinsama grej var att jag tog bort sekrettesinställningarna tydligen på facebook. Jag fattade inte att jag gjorde det, men så blev det iallafall. Och min PAPPA såg alla bilder, vissa var inte nådiga, sprit och cigg för hela slanten haha nu vågar jag inte gå ner typ.

Sedan hann jag med ännu mer, jag var och träffade min älskade zemira och vi planerade och pratade om helgen. Haha maskerad för fulla puckar och jag ska vara jävul! Muhaha

/Anta

Jag lever!

Jag funderade på en sak idag på jobbet, hur lätt man kan "glömma" en person..
Det har inte gått jättelång tid, två månader om man jämför med hur länge vi var tillsammans, 5 år.
På dessa två månader har han hunnit försvinna ur min vardag, jag har lärt mig hantera att vara ensam.

Lätt har det inte varit under hela denna perioden. Det har varit många sömnlösa nätter, många tårar och många gånger har det känts som om jag ska dö för att det har gjort så ont i mig utan att veta varför. Klumpen är borta.

Min största rädsla under de här fem åren har varit att han ska lämna mig, han var min första allt.
Jag förlorade mig själv, jag förlorade förmågan att kunna stå på mina egna ben och blev beroende av en annan person. För att jag, ANITA skulle vara lycklig behövde jag honom. Sjukt va?

Men om jag hade vetat att det skulle vara så här enkelt, hade jag önskat att slutet kom för länge länge sen.

/Anta

Ännu en sen kväll...

Börjar bli förbannat trött på dessa sena kvällar. Jag är arg på mig själv för att jag inte lever.
Skolan i mitt liv, är det enda som är som det brukar vara och jag bara skiter i allt.
Jag har ingen ork eller lust att ta mig upp ur sängen, vill inte stänga av datorn om kvällarna för då kommer tankarna ifatt mig.

Det sjukaste jag någonsin varit med om var denna helgen. Jag är ute och dansar, och plötsligt så står ett välkänt ansikte framför mig. Det tog mig ett par sekunder innan jag kunde placera den här personen. Det var HAN.
Jag blev så chockad att jag har en blackout från det ögonblicket. Jag har små korta bilder, en där jag ser han, en där han kramar om mig, och en där jag vänder på klacken och går därifrån.

Det var annorlunda att se honom, men det var inte svårt eller jobbigt, men jag blev chockad. Resten av kvällen fanns han inte i mitt huvud. Jag var där för stunden, alkohol brukar ha den inverkan.

Jag älskar stunden, stunden är utan bekymmer, stunden ser ingen framtid, stunden ser inget förflutet, jag vill vara stunden.

// Anta

Det blev en sen kväll igår framför datorn.
Idag skulle jag gått till skolan och pluggat och tagit tag i mina studier, det hade behövts men motivationen och orken finns inte där. Det känns meningslöst på något sätt.

Istället ska jag snart ta och borsta tänderna och kanske få i mig lite mat. Det hade också behövts.

Jag har beställt en resa till mig och min kusin till Egypten. Egentligen ska jag väl tycka att det är skitkul, men det tycker jag inte.

Jag känner inte igen mig själv, jag skrattar inte och jag är inte rolig utan jag har blivit en människa som sitter och stirrar rakt fram i ett sällskap.
Vad fan är det för fel på mig?

Om jag nu inte älskar honom, och jag saknar inte honom som person vad fan är det då? Jag vill ha skaffa mig en "ersättningsprodukt" direkt, men jag har hört att det är bra att lära sig att vara ensam.
Men vem fan vill vara ensam?
Äh, fattar inte livet asså..

//Anta

Vad är det egentligen för fel på mig?

E det nu man skall rannsaka sig själv? Är det mig det är fel på? Är jag en dålig människa?
Asså jag vet inte..
Många frågor men inga svar.

Att det skulla komma till den dagen att vi gör slut på riktigt väntade jag mig inte. Jag hade redan planerat ut resten av mitt liv, mitt liv bestod av honom.
Jag visste inte att jag skulle sluta älska honom, jag visste inte att jag skulle sluta sakna honom.
Det ända som finns kvar är en tomhet. En tomhet i min vardag som jag inte hittar något att byta ut mot.
Vad byter man ut tomheten med?

När slutade jag älska honom? När blev allt bara en vana? Varför slutade jag älska honom?
Borde jag ens fundera över det?

Mitt huvud sprängs av tankar, tankar om det ena och det andra. Jag vill inte tänka, jag vill fly verkligheten.
Men jag kan inte fly verkligheten, jag måste lära mig att vara ensam.

Men hur lär man sig att vara ensam? Hur lång tid tar det att lära sig denna "läxa"?
Jag tror att jag står inför mitt hittils livs största påfrestning, att hitta en mening med allt jag gör.

Jag vill ha svar på frågor som jag inte ens har, jag vill vara synsk och veta vart framtiden bär mig.
Jag är inte positiv till framtiden, och heller inte positiv till mitt förflutna.
Jag står och stampar och vet inte vilken väg jag skall ta. Jag är förvirrad.

// Anta

NU kände jag plötsligt en sån där känsla för att bli sådär seriös och fortsätta skriva av mig, kan bero på att jag känner mig väldigt vilsen och förvirrad så här strax innan skolstarten, andra året på ekonomutbildningen (andra året!?).
Det är helt sjukt vad tiden går snabbt och hur mycket det är som förändras på kort tid, för bara tre månader sen, alltså vid den tidpunkten då jag skrev mitt sista inlägg här i bloggen, så har sjukt mycket hänt.

Jag har mina stunder då livet känns meningslöst, och jag försöker fundera ut vad meningen verkligen är. Jag har just nu det jag vill ha, men nu när jag fått det jag vill ha, så vill jag inte längre ha det?
Jag vill ha passion, jag vill ha spänning, jag vill att saker och ting ska hända, jag vill ha förändring, nånting?
Snälla ge mig något jag kan leva på!

Nu ska ja sova :D

// Anta

Dem senaste dagarna har man väl inte vart sådär jätte bloggsugen.. mycket jobb, och annat som är i vägen, plus att man inte känt för att skriva något heller..

Men nyss pratade jag med tjejen som jag fick en erbjudan om en visning för nån dag sen, och på måndag efter jobbet ska jag åka och kolla på den. Det är en etta på 40 kvm, ligger ungefär 2,8 km från skolan (jag ska börja promenera!) kostar 2800 kr i månaden i hyra. Jag tror att man säkert kan göra något mysigt med den,
Jag e lite småskraj för att berätta något för mamma och dem, jag ska inte säga något om att jag ska kolla på lägenheten, utan endast om jag tycker att den är bra, då är det väl dags att ta det "stora snacket" med dem..
Det är en aning ångest framkallande..

Idag är jag en ledsen flicka, av lite alla möjliga orsaker, imorgon blir det jobb! Påvelund here I come..

// Anta

Jag har haft ett par riktigt mysiga dagar med Han, varför vi träffas igen vet inte någon utav oss, men det känns bra att träffas, vi trivs i varandras sällskap och har det jävligt roligt och mysigt tillsammans, hela helgen har vi spenderat tillsammans från fredag eftermiddag till söndag kväll, jag har i princip endast vart hemma och sovit..

Detta medför ju självklart komplikationer här hemma, med du e aldrig hemma, och många många bråk..
Men därför har jag nu sökt lägenheter, jag fick ett erbjudande idag om en lägenhet, men eftersom det var tillträde direkt fick jag tacka nej.
Jag måste bo i Göteborg över sommaren eftersom det är här jag ska jobba, och då känns det en aning onödigt att betala hyra i Trollhättan tre månader när jag inte ens kommer bo där.
Men fan i mig! I höst händer det! Jag flyttar hemifrån!

Jag kan inte tro det själv, haha men jag ser framemot det som fan, även fast det skrämmer mig som bara den att flytta hemifrån. Som nu, när jag fick på mail att jag blivit erbjuden lägenhet så knöt det sig i magen på mig, haha men men! Egen lägenhet HERE I COME! Haha




// Anta

Haha jag fick det svar jag väntade mig, det vill säga, INGET SVAR ALLS, haha, ashärligt!
Man kan ju verkligen undra varför jag gör sådana här idiotiska saker, jag gör det ju knappast för att jag tycker det är tvääärkul, men idag i bilen på vägen hem så blev allting helt enkelt bara för mycket!
Jag intalar väl mig själv, att någonstans långt inom honom så gillar han mig fortfarande, och någonstans långt, mega långt där inne på kanske även han saknar mig en smula, haha men som sagt jag inbillar mig väldigt mycket, och det e så fucking jävla härligt, att jag känner att jag vill spy på mig själv för den cp-iga person jag är!

Nu mår jag lite lätt sådär illa, som man gör när man vet att man inte borde gjort något sånt, haha helt underbart!
Så jäääävla bra!
Nu ska jag dra och lägga mig i min säng och lipa, så det så!

// Anta

Nämen! Ser man på!

Då har vi minsann en nere period, och är inte det sådär riktigt jävla härligt? Nästan så jävla härligt att jag lite då och då funderar på att skicka iväg ett onödigt sms, som jag ändå inte kommer få något svar på, det är ju verkligen så härligt att tycka så illa om sig själv att man helt frivilligt väljer att förnedra sig själv på det sättet,
men vet ni vad? Anita, hon tjejen ni vet, hon e helt fucking jävla störd...
Det är faktiskt jävligt synd, för hon kunde faktiskt annars vart en helt jävla okej tjej, men vad är det som förstör då kan man undra sig, jo det är hennes brist på självdisciplin, och hennes strävan efter att bli hånad och förnedrad, tror ni hon kommer göra det? det vill säga skicka det där helt onödiga sms:et?

Vi får väl se!

// Anta

Åh, haha igår när jag kom hem från jobbet så däckade jag, klockan var väl någon gång vid sex tiden och vaknade upp någongång vid fyra eller fem tiden, och somnade om efter min minuter och vaknade upp igen klockan sju, lagom till jobbet. Haha så det var jobb, sova, jobb bokstavligt talat..

Iallafall, jag vaknade upp vid fem tiden imorse, jag blev väckt av en mardröm, jag vaknade upp gråtandes, och haha vem vet, jag kanske till och med hade skrikit i drömmen, men den var jävligt hemsk. Men jag hoppas att det är som dem säger, att den personens liv jag drömde om förlängs en smula :)

Anledningen till att jag somnade så tidigt igår tror jag var haha det hemskt tråkiga mötet vi satt i med cheferna, jag höll på och somna haha så chefen för hifi-avdelningen stötte till mig haha så jag skulle resa mig upp ur stolen, det var en aning genant.

Nu ska jag ta och käka lite

// Anta

Många personer är i ett dåligt, eller icke-fungerande förhållande utan att veta om det, eller man kanske vet om det, men man förtränger det. Man tror att det kommer bli bra och intalar varandra:

"Nu ger vi det bara en enda chans, nu denna gånger gäller det, nu ger vi allt ifrån oss"

och sedan så fortsätter det, man tror att varje gång man ger det en ny chans, så denna gången kommer verkligen vara den gången man ger allt ifrån sig, men det ända den här  "extra chansen" gör, är att dra ut på någonting som redan skall ha avslutats för länge sen.

Om en spis platta är varm och het, utan att du vet om det och du råkar lägga din hand på den, du bränner dig. Du lägger ju knappast handen igen på plattan bara för att ge plattan en ny chans, för denna gång så kanske du inte bränner dig. Det är då vårt logiska tänkande kommer in i bilden, vi lägger inte handen igen på plattan, eftersom vi redan en gång bränt oss.
Så varför i hela friden tror vi människor att det kommer bli bättre, av att gå tillbaka till något, när vårt logiska tänkande egentligen säger oss låt bli.

Jo för att kärleken är blind, kärleken och förälskelsen förblindar oss, den tar över våra sinnen och vårt logiska tänkande, den tar över hela vår kropp och själ och blir en del av oss, och därmed så gör vi oss inte av med den, den blir lika mycket en del av som en arm eller ett ben, och vi kapar ju knappast av oss benet om det finns en gnutta hopp i oss om att det kan räddas, på samma sätt vill vi rädda kärleken som nu blivit en del av oss.

Men jag har lärt mig från egna misstag, man ska sätta gränser, man måste kunna lita på sin förmåga att klara av saker och ting.

Man ska lämna ett förhållande när:

• någon av parterna har varit otrogen, detta eftersom det inte spelar någon roll hur mycket man älskar varandra och hur mycket man än er beredd att förlåta. En otrohet förstör det viktigaste i ett förhållande och det är tilliten. Om ens partner har varit otrogen blir man svartsjuk, man ifrågasätter, och man blir osäker på sig själv. Alla dessa ting förstör mer än vad man tror, och även om man är beredd att förlåta, så är det svårt att glömma och komma vidare, och det är faktiskt inte ens värt det.
• när man har gjort slut första gången, och man märker av att det kommer bli något igen. Gör man slut EN gång, FÖRSTA gången så gjorde man det av en anledning, och denna anledning kommer fortfarande finnas kvar, även om manblir tillsammans igen. Har det en gång kommit till den gränsen att man bestämt sig för att göra slut, gå vidare direkt, ju längre tiden går desto svårare blir det.
• Bråkar man i större gräl, mer än två gånger i månaden, så finns det ingen återvändo. En vanlig bortförklaring man kan ha till att stanna kvar i ett förhållande som innebär många bråk, är att "Vi är lika, och därför passar vi ihop, och då gör inte några bråk så mycket". Men har man många bråk, kommer det förr eller senare spricka, det tär på både förhållande och personerna som är involverade att man till slut inte orkar.
• Har man inte gemensamma värderingar eller mål i livet, kan det också innebära problem, kanske inte i början då det är ointressant vart man står om fem år, men om man håller ihop och efter att dem fem åren har gått och man står där och får istället då gå skilda vägar. Exempel på det kan vara att den ena vill göra karriär medan den andra vill ha ett stillsamt familjeliv, eller att den andra vill att barnen ska uppfostras på ett visst sätt, medan den andra parterns värderingar skiljer sig markant.

Men som sagt, jag har lärt mig väldigt mycket på att vara i ett förhållande, nu drog jag dessvärre upp endast negativa saker, men jag får väl uttrycka mina åsikter någon annan dag i hur man enligt mig bevara ett förhållande stabilt och långvarigt.

Nu ska jag sova, god natt

// Anta

Jag kände att jag skulle bli så här lite sentimental, nu på kvällskvisten..

Det händer att jag tänker på honom under dagarna, men det är allt mer sällan nu, men varje dag på väg till jobbet och när jag åker förbi mölndal vid exakt kvart i åtta så tänker jag på honom, sedan tänker jag på honom vid lunch, och jag tänker på honom på vägen hem.
Jag vet inte riktigt vad det e jag tänker, det e inte någon mega-sakna känsla, utan lite så, jag tänker inte längre "åh jag vill ha han tillbaka" utan nu är det mer "undrar om han någonsin tänker på mig".. och sen e det inte så mycket mer med det, ibland händer det att jag får ett "anfall" eller vad man ska kalla det, där ja är väldigt nära på att trycka på skicka knappen, men sen så tänker jag.. Det e bara riktigt idiotiskt, han vill inte ha någon mer kontakt med dig, så varför då skämma ut sig... och det hjälper..

Jag är lite förvånad över mig själv och hur bra jag har tagit det, jag trodde att jag aldrig någonsin skulle komma över det, att jag lika gärna kan lägga mig ner och dö, för jag hade förlorat hela min värld.
Men nu vet jag, att efter regn kommer faktiskt solsken, nu kan jag le och till och med känna ärlig glädje, inte bara ett falskt leende eller skratt utan verkligen ett skratt från hjärtat där jag faktiskt är glad.

Jag tänker mer sällan och sällan på honom, för jag har ingenting att "tänka" om honom (hur dumt det än låter), jag tänker inte på "åh ja saknar han så mkt" eller "åh min sejo" eller "åh jag älskar han så mkt"... Det e helt sjukt efter att ha tänkt så i fyra år, och nu är det bara tomma tankar..
Det känns skönt att jag inte är bitter över hans beslut längre, utan mina känslor har svalnat, och jag har gått vidare?

När hände detta egentligen?

Sjukt, men jag hoppas att han har det bra, och att vi någongång kanske kan prata gamla minnen och skratta, men det är för långsökt..

Äh, nu räcker det haha nu ska jag fortsätta och kolla på semifinalen av eurovision

// Anta

Haha min kära syster har ägnat ett helt inlägg till bara mig, hahaha läs och njut www.anelaa.blogg.se, Haha den delen jag blev mest förälskad i där hon beskriver sin kärlek till mig är

Glöm att du får "LÅNA" mina eldoradochips, haha lite inside-information följer:

När mina föräldrar handlar köper dem alltid tre chipspåsar, haha en till mig, en till Anela och en till Aldin, ja äter upp min så fort dem köpt den, sen tigger ja halva av min lillebror, haha och till sist frågar jag Anela, om jag kan få "låna" hennes chips, haha att jag bara ska ha den över dagen, att ja köper en ny till henne imorgon, haha denna morgondag kommer aldrig, tills hon säger till mamma att ja ätit upp hennes chips, då minsan då får man eld i baken! haha

Jag blev precis så sommar-sugen, på att just vara där nere och bara vara.. :)